Lika bra att ta tag i det…

När jag var inlagd på infektionen, höll mannen ställningarna här hemma. Han tog Bella till tandläkaren och fick veta att vi har koll på läget, men att det syns på Bellas tänder att hon använder napp. Ingen fara än så länge, men nappen får gärna vara borta innan tre års ålder.

Vi har varit ganska duktiga på att låta Bella ha napp endast när hon vilar/sover, åker vagn eller bil (riktig dötid) och eftersom vi hellre tar våra fighter mot våra barn när de är yngre, så beslutade vi idag lite hipp som happ att ta bort nappen helt från Bella.

Vi åkte bil och Bella var ledsen, men inte otröstlig. Vi gjorde kvällsrutinerna med Bolibompamys utan napp och hon var inte alls glad på oss, men fortfarande inte otröstlig. Så höll vi henne uppe en extra timme för att hon skulle vara extra trött, gav Kåvepenin, klädde på pyjamas, gav välling, borstade tänder, myste och lekte med lego, nattade med ”kisen”, pussades och sa godnatt.

Bella pekade intensivt mot munnen, sa ”bbbaaaaapp” upprepade gånger och smackade med munnen för att visa vad hon ville, men jag sa helt lugnt att det blir ingen, pussade på henne och gick ut.

Jag väntade mig ramaskri. Jag väntade på att hon skulle springa upp ur sängen hundratusen gånger. Jag väntade helvetet på jorden, men. Ingen reaktion. Bella lade sig lugnt på sidan och somnade, med armen om sin älskade kise.

Hur duktig tös har vi inte? Hur har vi lyckats? Var det bara rätt tid? Hon är alldeles helt underbart begåvad vår flicka. Förstår så mycket, är så klok och litar så på sina föräldrar. Det hon inte vet är att hon lär oss att vara bättre människor. Att allt annat inte betyder något än att vara snälla och dela kärlek och värme (vilket inte betyder att vi aldrig tabbar oss och bråkar och visar allt annat än kärlek mot varandra ibland). Bella och Lillasyster är våra lärare och varje dag får jag nya insikter, nya drömmar, mål och ambitioner.

Jag älskar mina flickor så mycket att ordet älskar inte ens räcker till! Hur är det möjligt?